Torsdag 27 juli 2017 kl 13.00 sommarpratar Skådespelaren Evin Ahmad.
Eftersom att mitt yrke som skådespelare ligger så mycket i min identitet pratar jag mycket om mig själv som skådespelare. Vad innebär det egentligen att vara skådespelare för mig? Tankar kring konst och politik, etiketter och stämplar, och om att inte ha en självklar plats i kulturrummen.
Lyssna på sommarprataren
Du kan förhandslyssna redan på morgonen från kl 07.00 den aktuella sändningsdagen (dock med förkortad musik).
Det började som ett trevligt sommarprat. Evin Ahmad har en framgångsrik skådespelarkarriär. Men “aldrig nog, alltid mer”
Efter 30 min. kommer första attacken. Och så mot slutet; scenen med den vattenfyllda hinken:så väl utfört skådespeleri att t.o.m. den beskedliga svenska publiken reagerar och “tillåter sig att ta sig upp på scenen och störa en DRAMATEN-skådespelare”, av utomeuropeiskt ursprung, naturligtvis.
Som en alldeles vanlig, normalt tänkande människa är jag övertygad om att publikens reaktion varit densamma även om skådespelarnas roller varit ombytta.
Men det är vi och dom, vi mot “dom”.
När ska detta fanatiska hudfärgs/etnicitets-tänk upphöra?
Ja, jag instämmer med Christina ovan. Ständigt dessa orkestrerade pk-attacker, så väldigt generöst tillåtna av Sommar-redaktionen. Omdömeslöst och provocerande från både redaktion och sommarpratare. Etiketter och stämplar går bra att sätta på folk utan minsta orsak, det vet vi, men det vi bör fråga oss är vem det egentligen är som sätter etiketterna. Ahmad verkar vara en av etikettstämplarna. Jag kan garantera att om jag befunnit mig i publiken på Dramaten så hade jag också ingripit, handgripligen. Kanske när jag ser Ahmad på scen någon gång så gör jag som en publikperson gjorde på just Folkteatern i Göteborg för ett antal år sedan: jag sätter mig på första raden parkett, tar upp min obligatoriska antika Konsum-påse, prasslar med den ljudligt, och tar upp en bok och sätter mig att läsa demonstrativt under föreställningen. En mycket verksam och samtidigt fredlig protest. Ingen lär kunna slänga ut mig ur salongen, det är inte förbjudet att läsa (ännu). Vad jag protesterar mot? Ahmad’s oerhörda inskränkthet, förakt och respektlöshet mot publiken, allmänheten och medmänniskor. En överkorsad stjärna som blåser ner vid nästa vindpust, det blir betyget.
Riktigt bra och intressant. Evin berättar skickligt, men det är ju inte förvånande när hon är skådespelare. Tydligt av ovanstående kommentarer att det som i dagsläget är pk är ett löjligt förnekande av att det förekommer särbehandling av människor i Sverige utifrån hudfärg. Att publiken inte kan skilja på en pjäs och verkligheten är patetiskt om än ett gott betyg åt aktören. Vi vanlig, normalt tänkande människor har svårt att förklara varför pjäsens motagande ändrades över tid utan att fundera på om det kan återspegla samhällsförändringar.